Inte utan dig

För sju år sedan. I oktober 2012. Då träffades vi IRL för första gången. Det var då vi fortfarande kallade fysiska möten för IRL. Numera vet vi att även möten över datan är verkliga. Vi hade följt varandra på Twitter. Ni bodde i samma stad. Vi fick till en fika. Över en kaffe strömmade orden. De svävade runt oss. Bäddade in oss i en vänskapsbubbla. Mjuk och trygg. Bubblan växer sig tätare. Orden nu är varmare. Närmare. Nakna. Ärligare. Vi gråter mot varandras axlar. Vi skrattar åt…eh, med varandra. Lyssnar. Till någon avbryter. Älskar varandra. Therese min vän, du betyder allt. Jag lever livet, men inte utan dig.

Jag vann högsta vinsten

Kvällen var på väg att bli natt. Det värkte i magen och vi fick åka upp till sjukhuset. Vår relation var bara några månader gammal. Unga och oerfarna blev vi intagna på ett rum. En läkare kom in, tittade i sina papper och började prata medan hon fortfarande hade blicken riktad nedåt. ”Ja, du har inte fått ett missfall”. Hon såg våra förvirrade blickar. ”Visste ni inte om att du är gravid”, frågade hon och såg på mig. ”Nej”, sa vi i kör. Sen fick vi se dig via ultraljud.

Anna och William

Du var inte planerad. Men du var efterlängtad. Du följde med oss överallt. Resor, restauranger, vänner, gymmet, jobbet. Du frågade om allt. Maten, rymden och maskrosor. Du var alltid vid vår sida.

Söt som socker och charmig som få. Social och omtyckt av alla. Men du älskade också ensamheten. I timmar byggde du lego eller tecknade.

Håret rök och grabbigheten testades. Du berömdes av lärare för din förmåga att inte särskilja tjej och kille. Förtjust i dina små kusiner. Omhändertagande och trygg.

Du slog dig loss. Blev självständig. Ifrågasatte. Krockade med pappa. Grät ut hos mig. Men du lärde dig parera. Välja strider. Jag såg det bubbla inom dig. På ytan kav lugn. Känslokontroll blev din paradroll.

Vi har kvar våra samtal. Fortsatt många frågor. ”Vad ska jag välja för inriktning på officershögskolan?”, ”vintage eller ny Louis Vuitton-väska”, ”vad tycker du om IS-hemvändare?”.

Sen för några dagar sedan ställde du en oväntad fråga. ”Känns det som du förlorade din 20-årstid på grund av mig?”. Du satt på köksbänken och höll en whiskey i handen. Jag tittade på dig och svarade något i stil med ”Nej, vi anpassade oss och jag visste ju inget annat”. Jag vill utveckla det svaret, William.

Du var från första stund jag såg dig som en böna i min mage mitt allt. Du är och var den viktigaste i mitt liv. Jag hann aldrig bli vuxen förrän du fanns hos oss. Om jag förlorade min 20-årstid? Jag tackade nog nej till fler fester än de flesta i vår ålder. Vi kunde inte resa lika ofta. Jag fick tacka nej till ett jobb för att jag väntade dig. Men nej, jag förlorade ingenting. Jag vann högsta vinsten. Du är inte bara mitt barn. Du är min vän. Jag är din. Vi pratar om allt. Jag känner dig bättre än någon annan. Du är som jag. Men du är också som pappa. Du är det bästa av oss. Använd min envishet, drivkraft och känslighet. Var orädd, noggrann och ekonomisk som pappa. Då blir du ostoppbar tills dess att du nått dina uppsatta mål. Jag vet att du kommer att lyckas med allt du kommer att företa dig. Och jag kan inte vara mer stolt!

Grattis på födelsedagen, älskade William!

Grattis på 20-årsdagen älskade unge. Du är mitt allt.

Längtar bort

Semester, påskledighet, andra länder, nya platser, sommarstugan, nästa vinter… Leta nytt jobb, ny bostad, ny bil, ny vårgarderob, ny partner, nya vänner… Spara pengar till renoveringen, gå ned i vikt, bygga fast kropp till sommaren, planera 50-årsdagen om sju år…

Äldre släktingar rådde mig att ta vara på tiden när barnen var små. Ja då. Jo då. Istället planerade jag deras skolstart, konfirmation och student. När besöken i nya bostaden utropade ”wow, här måste du trivas” hade jag redan börjat tänka på nästa. Klänningens butikslapp slets bort på morgonen men samma kväll skrollade jag igenom butikens webbshop i jakten på en ny.

Varför var jag sådan? Det är ofta i historien vi hittar svaren. Dåtiden överlevde jag genom att planera framtiden. Att alltid blicka mot ljuset och det fina som skulle finnas där. Beteendet fastnade. När något kändes svårt, trist eller vant började jag röra mig bort. Mot nya spännande mål. Där livet skulle bli lite bättre.

Min rastlöshet och jakt efter nytt har stillats. Jag planerar fortfarande min 50-årsdag om sju år men jag lever också idag. Och jag är lycklig. Lycklig över att solen visat sig. Skratten med kollegorna. De tänkvärda raderna i boken jag fick av en kär vän. ”Jag älskar dig” i sms:et från maken.

Jag har allt jag behöver. Precis här. Precis nu.

Vårt andra hem. Spanien.

Hur prioriterar jag egentligen?

Söndagen har kommit halvvägs när telefonen plingar till. Den meddelar mig den gångna veckans skärmtid. Den uppgick till 21 timmar. Jag upprepar. 21 timmar. Nästan ett dygn av veckans dagar lägger jag i mobilen.

Visst kan jag ägna många kvällar åt att skrolla igenom webshopparnas oändliga listor med svepande, kroppsnära, volangiga, blommiga, draperande klänningar. För att inte tala om alla väskor, kjolar och blusar…

Visst kan jag lägga många minutrar på att Googla fram sanningar.

Visst har Insta-story oerhört intressanta flöden. Barn, bak, julgranar, glitter och snögubbar.

Visst kan jag irriterad över upprepade jultoner lägga någon timme på att skapa en låtlista med ny julmusik.

Visst kan jag lägga tid på att hitta nya recept för julbordet eller nya presentationer av de klassiska rätterna.

Visst kan jag anse mig behöva mer kunskaper kring träning, kost, hälsa, media, UX, sociala medie-beteenden och marknadsföring.

Visst kan jag lägga en stund på att grotta ned mig i tidningarnas satsningar, ledarsidor, grävjobb, bildspel över årets bilder eller Nobelfesten. För att inte tala om de utskällda men ack så intressanta klädrecensionerna.

Men 21 timmar!? Nu får jag skärpa till mig. Inhämta kunskaper från människor i min närhet. Människor jag vill se och samtala med. Ett nyårslöfte möjligen.

Nej, jag börjar nu.

Så blev jag lycklig

  1. Snörar på mig vandringskängorna. Kliver av grusvägen och in i skogen. Långsamma steg, över tuvor och mossiga stenar. Suset i träden, vattendroppar som landar på blöta löv, kvistar som bryts under mina steg. Jordnära färger. Brunt, beige, grönt, mörkare grönt, gult, som möter brunt igen. Böjer mig ned och tar upp en mossklädd gren. Den får följa med hem. Liksom lugnet jag hämtat.
  2. Tonerna av La vie en rose spelar bakom gardinen i sovrummet. Klockan är 5.45 och en ny dag gryr. Jag vaknar utanför tätorten på slätten men jag är i Paris. För några sekunder vandrar jag längs Seine för att sen känna vinddraget i håret cyklandes omgiven av vinodlingar strax utanför Eperney. Kaffedoften väcker mig. Resdrömmar och en kaffe på sängen varje dag är vardagslycka.
  3. Höstkvällen är kulen. I hemmet knastrar brasan. Ljusen är tända. I soffan sitter barnen. Deras ansiktsdrag, deras mimik skänker mig glädje. Jag ser mig, jag ser Dennis, jag ser Fredrik, jag ser Ingela. Så lika men ändå sina egna. Vilken fantastisk skapelse vi är. Kärleken svämmar över. Jag gör allt för dem.
  4. Inneskorna i handen ställs ned på golvet. Jackan hängs upp på kroken. Sorl inne från salongen. Varma leenden möter mig. Varma kramar omfamnar mig. Så härligt att ses, säger de och jag. Skratt och dans. Middag, politik och bekännelser. Barn och vuxna i ett nära myller. Den sista timmen lutade mot varandra i soffan. Familjära vänner och lyckan att ha dem nära.
  5. Köksbordet dignar av julklappar. Runt bordet sitter familjen. Tärningarna rullar snabbt. Rosiga kinder och höga skratt. Familjeroller sen länge fastslagna. Kastknixen, det spelade missnöjet, dragkampen om det fina vinet. Att få dela stunden med de man älskar mest. Lycka.
  6. Telefonen ringer. Namnet framkallar ett leende. Min man. Min livspartner. Som ger ett skimmer över alla mina minutrar här. ”Hej, älskling! Vilken lycka att få höra din röst.”

IMG_3548

Listan kan göras längre. Det är i vardagen jag hittar lyckan. Varje dag. Och den kostar inga pengar. Bara engagemang, vilja och förmågan att se det stora i det lilla.

Jag kan flyga

Älskade mamma. Jag har kvar pälsbroschen du bar. Ibland tar jag fram den. Trycker den mot näsan. Vit mysk och cigarettrök. Dina varma, sträva händer kupade runt mina kinder. Din omtänksamma blick och luriga leende. Den mjuka beröringen vittnade om kärleken du kände. Jag kände den. Jag kände kärlek. Du skulle inte bli gammal. Du sa det. Du fick rätt. Idag är jag snart där du var när du lämnade. Jag skymtar min spegelbild och ser dig. Jag ville bli som dig. Kärleksfull och jordnära. Jag blev det. Men jag fick annat också. Drivkraft och energi. Tack pappa. Tack mamma. Och tack till mig själv. För att jag alltid vågar följa drömmen. Jag kan flyga. Helt själv. Men gärna i sällskap. Allt blir roligare när man är två.

Stanna aldrig vänskapsgungan

Barndomsvänner har jag inga.

Ungdomsvännerna heter Ellinor och Hélen.

Vuxenvännerna är så många att jag inte kan rada upp dem här. Men det är i den här gruppen det pågår en del aktivitet. Föreställ dig en fest med många människor. Du kliver in i folkhavet. Någon erbjuder dig ett glas bubbel. Du tackar, ler och rör dig vidare in i salen. Du stannar till vid ett gäng. Ni hittar en gemensam nämnare, känner en samhörighet och skrattar en stund ihop. En i gruppen går vidare och samtalsämnena börjar sina. Ännu en person vänder ryggen till och du rör dig vidare in i lokalen. Mot nya möten.

Ibland är det ledsamt när vänskap försvinner. På samma sätt som det är berikande när nya vänner tar plats. Jag försöker vårda mina relationer. Jag har blivit bättre på det genom åren. Det är tiden som gräver klyftorna bredare och djupare. Man måste prioritera sina vänner. Och tillsammans se till att gungbrädan inte stannar hos den ena.

Idag tar jag sats och gungar vidare på en lunch ihop med Hélen.

Skärmavbild 2018-04-05 kl. 09.45.10