Blogg

En kateterablation senare

Jag har ju vetat att något varit fel. Har inte velat tro att det varit något allvarligt. Säkert stress, för mycket kaffe eller lite oro. Men det går ju över. Och de första åren gick det över på någon timme. Det fladdrade till rusade ett tag och sen var det lugnt igen några veckor. Tills det fladdrade till och började rusa nästa gång. Tillståndet blev vardag. ”Jaha, nu kom det där igen.” Puls på 180 slag per minut. Min maxpuls vid intervallträning. Det kunde komma när jag böjde mig ned. Satt på en after work. Skrattade. Vid löpning. Eller om jag råkade halka till på en isig vinterväg.

De sista åren har hjärtklappningen kommit oftare och hållit i sig längre. När det i december inte hade lagt av på ett dygn sökte jag akut och sen gick processen snabbt. I fredags fick jag göra en kateterablation. En form av hjärtoperation där de går in i hjärtat med katetrar via en ven i ljumsken.

Operationsrummet var stort. Ett stort ljustak. Utrustning jag aldrig tidigare sett. De placerade mig på operationsbordet och kopplade upp mig. Läkaren kom in och hälsade. Hon hade ett headset på sig. Hon förklarade att hon hade fler kollegor med sig under operationen men att de satt i ett rum bakom en glasvägg. Hon slog sig ned till höger om mig. Ljustaket släcktes ned och sen påbörjade hon arbetet.

Känslan är svår att beskriva. Det gör inte ont, men det var stundtals obehagligt. En helt ny känsla. Att känna katetrarna föras upp genom kroppen och upp till hjärtat. Hur de stöter mot. Petar och undersöker. De provocerade fram min hjärtklappning och när de identifierat var felet fanns brände de bort det. Bröstkorgen blev varm men det gjorde inte ont.

Läkaren förklarade efteråt att felet troligen var medfött, att de bränt bort det de upptäckt och att jag nu bör slippa fler hjärtrusningar. Jag tackade för insatsen och blev inrullad på ett rum där de höll mig under uppsikt några timmar. Sen fick jag åka hem. Att på kvällen ligga hemma i soffan när jag samma dag blivit hjärtopererad är nästan overkligt. Vilken teknik. Vilken kompetens. För dem rutiningrepp. För mig livsavgörande.

Tack vare sjukvårdens snabba agerande (när jag väl sökte för besvären) så har jag fått ett nytt liv. Jag minns knappt hur det är att leva utan att oroa mig över hjärtklappningen, som alltid dyker upp vid fel tillfällen. Den där hjärtklappningen som gjort mig andfådd och svimfärdig. Som gjort mig irriterad och orolig. Den är ett minne blott. Förhoppningsvis. Och skulle besvären komma tillbaka så vet jag att det finns hjälp att få. Däruppe på universitetssjukhuset i Linköping jobbar ett gäng kardiologer och sköterskor som räddar människor varje dag. Så även mig.

”Du har ett fel på hjärtat”

När födelsedagar inte längre firas med bubbel och trumpeter. När sena disconätter ersatts av hemmakvällar. När spets bytts ut mot praktiskt sömlöst.

Då när livet gått in i bekvämlighet och trygghet. Efter blöjbyten, studiepress, karriärstress, bolåneförhandlingar och utseendehets. Då när livet börjar kännas självklart. Vant. Rutinerat. Det var då jag fick beskedet som satte världen i gungning.

”Du har ett fel på hjärtat.”

2019 var året då vi blev med hund nr 2, var bjudna på fyra bröllop, 40-årsfester, 50-årsfester och 60-årsfester. 2019 var också året när jag tränade för och sprang ett halvmaraton. Vi njöt av stillheten i Kaga men skaffade oss också nya reseupplevelser. Vi strosade i tyska byar, kysstes i Biarritz, svettades i Zaragoza och fann en vardag i vårt Spanien. Ihop med barnen skrattade, grät, diskuterade och svetsades vi samman än mer.

Hjärtklappningen har kommit och gått i många år. Första åren några minuter i taget. Men med tiden allt längre episoder. Tillslut flera timmar i sträck och nu nästan ett dygn. Maxpuls i viloläge. Så jag sökte akut. Sjukhuspersonalen hittade problemet och nu ska jag opereras. De säger att det är ett vanligt ingrepp. Att det ska gå att bli helt återställd. Ett rutiningrepp för proffsiga kardiologer.

I tolv år har jag ignorerat slagen. Förklarat dem som stress, för mycket kaffe, blodtrycksfall eller för plötsliga rörelser. Något vardagligt. Sådant som alla upplever då och då. Men så var det alltså inte. Jag är glad att jag tillslut sökte vård. Glad för det bemötande jag fick och får. Glad över att äntligen veta och att få hjälp. Glad över mitt täta skyddsnät av samhällstjänster, stöttande chefer, kollegor, familj och vänner.

2020 är året jag ska operera mig. Men det är också året då jag ska utveckla mitt ledarskap, se våra barn utvecklas, hitta lugnet i vardagen, äta mer lokalproducerat och gå många upptäcktsfärder tillsammans med min livskamrat, Fredrik. För även om det är ett rutinmässigt ingrepp för vården blir det ett helt nytt liv för mig.

Jag ska aldrig mer…

…vänta barn.

…föda barn.

…uppfostra barn från början igen.

Möjligen lägga mig i. När våra skaffar egna. Lägga mig i lagom mycket. Barnen har sina egna liv. Ett liv där jag bara kan hoppas på en frivillig närhet till oss som föräldrar.

Jag tänker ofta på hur jag själv upplevde kontakten med min mamma och pappa. Hur upplevde jag när de kommenterade mina långa partynätter? Lätt irritation. Vad kände jag när mamma konfronterade mig med misstankar om drogproblem? Baserat på att jag hade skaffat nya vänner. Ilska. Hur upplevde jag den timslånga monologen hon bjöd på när hon var pratglad? Tristess. Hur tog jag råd om mina pojkvänner? Med ointresse.

Men idag finns inte mamma kvar. Inte heller styvfar. Jag saknar monologen. De oönskade råden. Kommentarerna om hur jag borde och inte borde leva mitt liv. Mina 43 år till trots.

Så hur gör jag med mina egna ungar? Jag tänker på dem varje dag men ringer sällan. Sms:ar oftare. Resultatet? I perioder ringer de varje dag. Uppdaterar mig. Ber om vägledning. Håller monologer om pojkar, tatueringar, vänner, fester, studier, framtidsplaner… Och jag älskar det!

Jag ska aldrig mer vänta barn men jag ska alltid vara en så bra förälder jag kan till de vi har!

Den moderna familjen

Vi var kanske inte ämnade för varandra. Eller så var vi det ett tag. Jag vet inte. Vi hade kul. Bra stundtals. Sämre med åren. Min ex-man är fortfarande en av mina bästa vänner. Svinjobbig. Inte PK. Gnällig. Men också omtänksam. Kärleksfull. Ansvarstagande. Hans sambo och deras barn ligger mig varmt om hjärtat. De är ju Dennis familj.

Att som i helgen umgås. Som en storfamilj. Åka båt. Skratta åt minnen och varandra. Grilla, äta och dricka. Att få se och vara en del av mina barns syskons uppväxt är en ynnest. Se deras likheter men också olikheter. Och att våra nya respektive är med och på är inte bara härligt, det är stort. En modern familj, helt enkelt.

Tack för en fin dag, fam Malmborg/Westerberg!

Önskar fam Björk/Malmborg

Inte utan dig

För sju år sedan. I oktober 2012. Då träffades vi IRL för första gången. Det var då vi fortfarande kallade fysiska möten för IRL. Numera vet vi att även möten över datan är verkliga. Vi hade följt varandra på Twitter. Ni bodde i samma stad. Vi fick till en fika. Över en kaffe strömmade orden. De svävade runt oss. Bäddade in oss i en vänskapsbubbla. Mjuk och trygg. Bubblan växer sig tätare. Orden nu är varmare. Närmare. Nakna. Ärligare. Vi gråter mot varandras axlar. Vi skrattar åt…eh, med varandra. Lyssnar. Till någon avbryter. Älskar varandra. Therese min vän, du betyder allt. Jag lever livet, men inte utan dig.

Ingen mer bikiniångest

Föreställ dig veckan innan du kliver på planet som ska ta dig till semesterdestinationen. Bikinin från i fjol är solblekt och inläggen i BH:n har börjat knottra sig. Ja, ni vet vad jag menar. Butikernas rea-skyltar lockar dig till provhytten med nävarna fulla av läckra bikinisar. Färgglada, triangelformade, midjehögt, brazilian, low cut, sportisch, tanttäckande… Ja, det är lika bra att slänga med det mesta. Något måste ju passa.

Du plockar av en BH och undrar hur den egentligen är tänkt att sitta. Ska det vara luftigt där? Dubbeltutte. Midjehögt på mig blir underbrösten-högt. Low cut, skämtar de? Mitt ärr syns. Triangel-bh, jeeez. Det gick inte ens för 10 år sen. Och så fortsatte den tysta konversationen med mig själv. Men för ett par år sedan såg jag en kvinna på stranden som vidgade mina vyer inför ”Beach-säsongerna”.

Det inträffade på stranden La Mata i Spanien. Jag satt i min brasse och kände mig svullen efter dagens andra öl. Min ex-man hade precis kommenterat snyggheten hos en magrute-man som passerade, men det var inte honom jag noterade. Nej, det var hans sällskap jag hade blicken riktad mot. Hans vackra sällskap. Hon var stor. Hon hade läppstift. Hon hade valkar. Hon gick med rak rygg. Hon hade gropiga ben. Hennes blick var säker. Ett långt guldhalsband låg över hennes byst. Det blöta håret bakåtkammat. Hon skrattade åt något som sades.

Du tror kanske att hon hade valt bästa bikinin för hennes kropp, vad nu det är. Nej, hon hade inte gjort strategiska val utifrån sin kropp. Det var utstrålningen som gjorde henne vacker. Hon signalerade sådan levnadsglädje att jag kom på mig själv att le brett när hon passerade.

Jag brukar tänka på henne när jag inte känner mig bekväm i provhytten eller på stranden. Jag tänker att jag har två val. Antingen gömmer jag mig. Och det är helt ok också. Eller så sträcker jag på mig och ler. Min kropp bär mig. Jag är frisk och får uppleva mycket fint i livet. Så numera drar jag på läppstiftet och svassar loss glädje, även i bikini!

Bild tagen på Zakynthos, Grekland, 1996.

Insta-history – första bilden

Första bilden på mitt Instagram-konto. Datum: 26 aug 2011. Jag hette Drott i efternamn och skulle fotas av Lena Carmesten till våra bröllopsinbjudningar. Jag hade sminkats. Men kände mig malplacerad. Min då blivande make gjorde sig bättre på temat. Jag minns att jag såg hans bildserie och tänkte: han ÄR rock. Jag är fejk. Bilderna blev dock väldigt bra. Även på mig, trots allt.

Fler Insta-history kommer. 🤭