Blogg

Den moderna familjen

Vi var kanske inte ämnade för varandra. Eller så var vi det ett tag. Jag vet inte. Vi hade kul. Bra stundtals. Sämre med åren. Min ex-man är fortfarande en av mina bästa vänner. Svinjobbig. Inte PK. Gnällig. Men också omtänksam. Kärleksfull. Ansvarstagande. Hans sambo och deras barn ligger mig varmt om hjärtat. De är ju Dennis familj.

Att som i helgen umgås. Som en storfamilj. Åka båt. Skratta åt minnen och varandra. Grilla, äta och dricka. Att få se och vara en del av mina barns syskons uppväxt är en ynnest. Se deras likheter men också olikheter. Och att våra nya respektive är med och på är inte bara härligt, det är stort. En modern familj, helt enkelt.

Tack för en fin dag, fam Malmborg/Westerberg!

Önskar fam Björk/Malmborg

Inte utan dig

För sju år sedan. I oktober 2012. Då träffades vi IRL för första gången. Det var då vi fortfarande kallade fysiska möten för IRL. Numera vet vi att även möten över datan är verkliga. Vi hade följt varandra på Twitter. Ni bodde i samma stad. Vi fick till en fika. Över en kaffe strömmade orden. De svävade runt oss. Bäddade in oss i en vänskapsbubbla. Mjuk och trygg. Bubblan växer sig tätare. Orden nu är varmare. Närmare. Nakna. Ärligare. Vi gråter mot varandras axlar. Vi skrattar åt…eh, med varandra. Lyssnar. Till någon avbryter. Älskar varandra. Therese min vän, du betyder allt. Jag lever livet, men inte utan dig.

Ingen mer bikiniångest

Föreställ dig veckan innan du kliver på planet som ska ta dig till semesterdestinationen. Bikinin från i fjol är solblekt och inläggen i BH:n har börjat knottra sig. Ja, ni vet vad jag menar. Butikernas rea-skyltar lockar dig till provhytten med nävarna fulla av läckra bikinisar. Färgglada, triangelformade, midjehögt, brazilian, low cut, sportisch, tanttäckande… Ja, det är lika bra att slänga med det mesta. Något måste ju passa.

Du plockar av en BH och undrar hur den egentligen är tänkt att sitta. Ska det vara luftigt där? Dubbeltutte. Midjehögt på mig blir underbrösten-högt. Low cut, skämtar de? Mitt ärr syns. Triangel-bh, jeeez. Det gick inte ens för 10 år sen. Och så fortsatte den tysta konversationen med mig själv. Men för ett par år sedan såg jag en kvinna på stranden som vidgade mina vyer inför ”Beach-säsongerna”.

Det inträffade på stranden La Mata i Spanien. Jag satt i min brasse och kände mig svullen efter dagens andra öl. Min ex-man hade precis kommenterat snyggheten hos en magrute-man som passerade, men det var inte honom jag noterade. Nej, det var hans sällskap jag hade blicken riktad mot. Hans vackra sällskap. Hon var stor. Hon hade läppstift. Hon hade valkar. Hon gick med rak rygg. Hon hade gropiga ben. Hennes blick var säker. Ett långt guldhalsband låg över hennes byst. Det blöta håret bakåtkammat. Hon skrattade åt något som sades.

Du tror kanske att hon hade valt bästa bikinin för hennes kropp, vad nu det är. Nej, hon hade inte gjort strategiska val utifrån sin kropp. Det var utstrålningen som gjorde henne vacker. Hon signalerade sådan levnadsglädje att jag kom på mig själv att le brett när hon passerade.

Jag brukar tänka på henne när jag inte känner mig bekväm i provhytten eller på stranden. Jag tänker att jag har två val. Antingen gömmer jag mig. Och det är helt ok också. Eller så sträcker jag på mig och ler. Min kropp bär mig. Jag är frisk och får uppleva mycket fint i livet. Så numera drar jag på läppstiftet och svassar loss glädje, även i bikini!

Bild tagen på Zakynthos, Grekland, 1996.

Insta-history – första bilden

Första bilden på mitt Instagram-konto. Datum: 26 aug 2011. Jag hette Drott i efternamn och skulle fotas av Lena Carmesten till våra bröllopsinbjudningar. Jag hade sminkats. Men kände mig malplacerad. Min då blivande make gjorde sig bättre på temat. Jag minns att jag såg hans bildserie och tänkte: han ÄR rock. Jag är fejk. Bilderna blev dock väldigt bra. Även på mig, trots allt.

Fler Insta-history kommer. 🤭

Rakryggade och starka

Morgonen gryr, jag gör min sista intervall på löppasset när dagens första sms plingar till. När klockan signalerar vila tittar jag ned i mobilen och ser att han önskar bli hämtad. Han behöver hjälp med bil och släp. Lägenheten ska sägas upp och interiörer flyttas. Livet som värnpliktig övergår nu till en anställning och placeringen blir, Boden.

Sista timmarna innan resan norrut går det upp för mig att jag inte vet när vi ses nästa gång. Permisarna är slut liksom de kostnadsfria hemresorna han haft förmånen att nyttja. Innan vi åker till tåget sitter vi samlade. Skrattar lite åt myggor och kylig vinter. Lovar hjälp med flyttlass. Skickar med honom en dator. Påminner om solglasögonen i lådan.

I bilen till tåget gör vi det vi alltid gör han och jag. Lyssnar på en låt. Pratar om den, bandet, konserten eller bra högtalarljud. När vi kör upp mot resecentrum passerar vi en blivande kollega. Han vevar ned rutan och kallar henne vid efternamn. Hon bär sin militärryggsäck. En likadan som han lyfter ur bagaget efter vi stannat. Han ger mig en hastig kram och ett ”jag älskar dig”.

När de går iväg hör jag honom säga: ”Ja, vi började tömma lägenheten idag…”. Hennes svar hörde jag aldrig. Tidigt i höstas stod de båda på perrongen med osäker blick. Ovetandes om vad som väntade. Men idag såg jag två unga människor, rakryggade och starka, gå mot sin framtid. Som anställda inom det svenska försvaret.

Jag vann högsta vinsten

Kvällen var på väg att bli natt. Det värkte i magen och vi fick åka upp till sjukhuset. Vår relation var bara några månader gammal. Unga och oerfarna blev vi intagna på ett rum. En läkare kom in, tittade i sina papper och började prata medan hon fortfarande hade blicken riktad nedåt. ”Ja, du har inte fått ett missfall”. Hon såg våra förvirrade blickar. ”Visste ni inte om att du är gravid”, frågade hon och såg på mig. ”Nej”, sa vi i kör. Sen fick vi se dig via ultraljud.

Anna och William

Du var inte planerad. Men du var efterlängtad. Du följde med oss överallt. Resor, restauranger, vänner, gymmet, jobbet. Du frågade om allt. Maten, rymden och maskrosor. Du var alltid vid vår sida.

Söt som socker och charmig som få. Social och omtyckt av alla. Men du älskade också ensamheten. I timmar byggde du lego eller tecknade.

Håret rök och grabbigheten testades. Du berömdes av lärare för din förmåga att inte särskilja tjej och kille. Förtjust i dina små kusiner. Omhändertagande och trygg.

Du slog dig loss. Blev självständig. Ifrågasatte. Krockade med pappa. Grät ut hos mig. Men du lärde dig parera. Välja strider. Jag såg det bubbla inom dig. På ytan kav lugn. Känslokontroll blev din paradroll.

Vi har kvar våra samtal. Fortsatt många frågor. ”Vad ska jag välja för inriktning på officershögskolan?”, ”vintage eller ny Louis Vuitton-väska”, ”vad tycker du om IS-hemvändare?”.

Sen för några dagar sedan ställde du en oväntad fråga. ”Känns det som du förlorade din 20-årstid på grund av mig?”. Du satt på köksbänken och höll en whiskey i handen. Jag tittade på dig och svarade något i stil med ”Nej, vi anpassade oss och jag visste ju inget annat”. Jag vill utveckla det svaret, William.

Du var från första stund jag såg dig som en böna i min mage mitt allt. Du är och var den viktigaste i mitt liv. Jag hann aldrig bli vuxen förrän du fanns hos oss. Om jag förlorade min 20-årstid? Jag tackade nog nej till fler fester än de flesta i vår ålder. Vi kunde inte resa lika ofta. Jag fick tacka nej till ett jobb för att jag väntade dig. Men nej, jag förlorade ingenting. Jag vann högsta vinsten. Du är inte bara mitt barn. Du är min vän. Jag är din. Vi pratar om allt. Jag känner dig bättre än någon annan. Du är som jag. Men du är också som pappa. Du är det bästa av oss. Använd min envishet, drivkraft och känslighet. Var orädd, noggrann och ekonomisk som pappa. Då blir du ostoppbar tills dess att du nått dina uppsatta mål. Jag vet att du kommer att lyckas med allt du kommer att företa dig. Och jag kan inte vara mer stolt!

Grattis på födelsedagen, älskade William!

Grattis på 20-årsdagen älskade unge. Du är mitt allt.

Varde ljus och det blev

Det kom inte som ett brev på posten. Eller jo, det gjorde det ju faktiskt. Men det kom i god tid. Upplysningen om att mitt elabonnemang var på väg att löpa ut. Nu är det dags att välja nytt avtal. Jag la brevet åt sidan. Gör det sen, tänkte jag. Måste ju läsa på först.

Påminnelsen kom någon månad senare. Du har väl inte glömt… Nej då, jag ska kika på det. Snart. Det är ju ett par veckor kvar. Två dagar innan såg jag brevet i lådan och la fram det. Två dagar kvar. Nu är det dags att läsa på, tänkte jag. Och glömde bort det.

Idag kom ett tack-brev på lådan. Tack för att du valt nytt avtal. Ja, genom att inte välja avtal fick jag det som kommer att kosta mig mer. Tänk om elbolaget hade skickat följande brev istället:

”Kära kund! För dig med villa på 100-150 kvm. Vi ser att du använder ungefär så här mycket el varje år. Du verkar ha ett barn kvar hemma som säkert vill duscha några gånger om dagen. Tvättar ett par maskiner i veckan. Dammsuger någon gång i veckan och har mobilladdare i varje uttag. Den billigaste och mest naturvänliga lösningen för dig är…”.

Tänk så smidigt det hade varit.

Dags att välja elabonnemang