”Du har ett fel på hjärtat”

När födelsedagar inte längre firas med bubbel och trumpeter. När sena disconätter ersatts av hemmakvällar. När spets bytts ut mot praktiskt sömlöst.

Då när livet gått in i bekvämlighet och trygghet. Efter blöjbyten, studiepress, karriärstress, bolåneförhandlingar och utseendehets. Då när livet börjar kännas självklart. Vant. Rutinerat. Det var då jag fick beskedet som satte världen i gungning.

”Du har ett fel på hjärtat.”

2019 var året då vi blev med hund nr 2, var bjudna på fyra bröllop, 40-årsfester, 50-årsfester och 60-årsfester. 2019 var också året när jag tränade för och sprang ett halvmaraton. Vi njöt av stillheten i Kaga men skaffade oss också nya reseupplevelser. Vi strosade i tyska byar, kysstes i Biarritz, svettades i Zaragoza och fann en vardag i vårt Spanien. Ihop med barnen skrattade, grät, diskuterade och svetsades vi samman än mer.

Hjärtklappningen har kommit och gått i många år. Första åren några minuter i taget. Men med tiden allt längre episoder. Tillslut flera timmar i sträck och nu nästan ett dygn. Maxpuls i viloläge. Så jag sökte akut. Sjukhuspersonalen hittade problemet och nu ska jag opereras. De säger att det är ett vanligt ingrepp. Att det ska gå att bli helt återställd. Ett rutiningrepp för proffsiga kardiologer.

I tolv år har jag ignorerat slagen. Förklarat dem som stress, för mycket kaffe, blodtrycksfall eller för plötsliga rörelser. Något vardagligt. Sådant som alla upplever då och då. Men så var det alltså inte. Jag är glad att jag tillslut sökte vård. Glad för det bemötande jag fick och får. Glad över att äntligen veta och att få hjälp. Glad över mitt täta skyddsnät av samhällstjänster, stöttande chefer, kollegor, familj och vänner.

2020 är året jag ska operera mig. Men det är också året då jag ska utveckla mitt ledarskap, se våra barn utvecklas, hitta lugnet i vardagen, äta mer lokalproducerat och gå många upptäcktsfärder tillsammans med min livskamrat, Fredrik. För även om det är ett rutinmässigt ingrepp för vården blir det ett helt nytt liv för mig.

Jag ska aldrig mer…

…vänta barn.

…föda barn.

…uppfostra barn från början igen.

Möjligen lägga mig i. När våra skaffar egna. Lägga mig i lagom mycket. Barnen har sina egna liv. Ett liv där jag bara kan hoppas på en frivillig närhet till oss som föräldrar.

Jag tänker ofta på hur jag själv upplevde kontakten med min mamma och pappa. Hur upplevde jag när de kommenterade mina långa partynätter? Lätt irritation. Vad kände jag när mamma konfronterade mig med misstankar om drogproblem? Baserat på att jag hade skaffat nya vänner. Ilska. Hur upplevde jag den timslånga monologen hon bjöd på när hon var pratglad? Tristess. Hur tog jag råd om mina pojkvänner? Med ointresse.

Men idag finns inte mamma kvar. Inte heller styvfar. Jag saknar monologen. De oönskade råden. Kommentarerna om hur jag borde och inte borde leva mitt liv. Mina 43 år till trots.

Så hur gör jag med mina egna ungar? Jag tänker på dem varje dag men ringer sällan. Sms:ar oftare. Resultatet? I perioder ringer de varje dag. Uppdaterar mig. Ber om vägledning. Håller monologer om pojkar, tatueringar, vänner, fester, studier, framtidsplaner… Och jag älskar det!

Jag ska aldrig mer vänta barn men jag ska alltid vara en så bra förälder jag kan till de vi har!

Den moderna familjen

Vi var kanske inte ämnade för varandra. Eller så var vi det ett tag. Jag vet inte. Vi hade kul. Bra stundtals. Sämre med åren. Min ex-man är fortfarande en av mina bästa vänner. Svinjobbig. Inte PK. Gnällig. Men också omtänksam. Kärleksfull. Ansvarstagande. Hans sambo och deras barn ligger mig varmt om hjärtat. De är ju Dennis familj.

Att som i helgen umgås. Som en storfamilj. Åka båt. Skratta åt minnen och varandra. Grilla, äta och dricka. Att få se och vara en del av mina barns syskons uppväxt är en ynnest. Se deras likheter men också olikheter. Och att våra nya respektive är med och på är inte bara härligt, det är stort. En modern familj, helt enkelt.

Tack för en fin dag, fam Malmborg/Westerberg!

Önskar fam Björk/Malmborg

Inte utan dig

För sju år sedan. I oktober 2012. Då träffades vi IRL för första gången. Det var då vi fortfarande kallade fysiska möten för IRL. Numera vet vi att även möten över datan är verkliga. Vi hade följt varandra på Twitter. Ni bodde i samma stad. Vi fick till en fika. Över en kaffe strömmade orden. De svävade runt oss. Bäddade in oss i en vänskapsbubbla. Mjuk och trygg. Bubblan växer sig tätare. Orden nu är varmare. Närmare. Nakna. Ärligare. Vi gråter mot varandras axlar. Vi skrattar åt…eh, med varandra. Lyssnar. Till någon avbryter. Älskar varandra. Therese min vän, du betyder allt. Jag lever livet, men inte utan dig.

Ingen mer bikiniångest

Föreställ dig veckan innan du kliver på planet som ska ta dig till semesterdestinationen. Bikinin från i fjol är solblekt och inläggen i BH:n har börjat knottra sig. Ja, ni vet vad jag menar. Butikernas rea-skyltar lockar dig till provhytten med nävarna fulla av läckra bikinisar. Färgglada, triangelformade, midjehögt, brazilian, low cut, sportisch, tanttäckande… Ja, det är lika bra att slänga med det mesta. Något måste ju passa.

Du plockar av en BH och undrar hur den egentligen är tänkt att sitta. Ska det vara luftigt där? Dubbeltutte. Midjehögt på mig blir underbrösten-högt. Low cut, skämtar de? Mitt ärr syns. Triangel-bh, jeeez. Det gick inte ens för 10 år sen. Och så fortsatte den tysta konversationen med mig själv. Men för ett par år sedan såg jag en kvinna på stranden som vidgade mina vyer inför ”Beach-säsongerna”.

Det inträffade på stranden La Mata i Spanien. Jag satt i min brasse och kände mig svullen efter dagens andra öl. Min ex-man hade precis kommenterat snyggheten hos en magrute-man som passerade, men det var inte honom jag noterade. Nej, det var hans sällskap jag hade blicken riktad mot. Hans vackra sällskap. Hon var stor. Hon hade läppstift. Hon hade valkar. Hon gick med rak rygg. Hon hade gropiga ben. Hennes blick var säker. Ett långt guldhalsband låg över hennes byst. Det blöta håret bakåtkammat. Hon skrattade åt något som sades.

Du tror kanske att hon hade valt bästa bikinin för hennes kropp, vad nu det är. Nej, hon hade inte gjort strategiska val utifrån sin kropp. Det var utstrålningen som gjorde henne vacker. Hon signalerade sådan levnadsglädje att jag kom på mig själv att le brett när hon passerade.

Jag brukar tänka på henne när jag inte känner mig bekväm i provhytten eller på stranden. Jag tänker att jag har två val. Antingen gömmer jag mig. Och det är helt ok också. Eller så sträcker jag på mig och ler. Min kropp bär mig. Jag är frisk och får uppleva mycket fint i livet. Så numera drar jag på läppstiftet och svassar loss glädje, även i bikini!

Bild tagen på Zakynthos, Grekland, 1996.

Insta-history – första bilden

Första bilden på mitt Instagram-konto. Datum: 26 aug 2011. Jag hette Drott i efternamn och skulle fotas av Lena Carmesten till våra bröllopsinbjudningar. Jag hade sminkats. Men kände mig malplacerad. Min då blivande make gjorde sig bättre på temat. Jag minns att jag såg hans bildserie och tänkte: han ÄR rock. Jag är fejk. Bilderna blev dock väldigt bra. Även på mig, trots allt.

Fler Insta-history kommer. 🤭

Rakryggade och starka

Morgonen gryr, jag gör min sista intervall på löppasset när dagens första sms plingar till. När klockan signalerar vila tittar jag ned i mobilen och ser att han önskar bli hämtad. Han behöver hjälp med bil och släp. Lägenheten ska sägas upp och interiörer flyttas. Livet som värnpliktig övergår nu till en anställning och placeringen blir, Boden.

Sista timmarna innan resan norrut går det upp för mig att jag inte vet när vi ses nästa gång. Permisarna är slut liksom de kostnadsfria hemresorna han haft förmånen att nyttja. Innan vi åker till tåget sitter vi samlade. Skrattar lite åt myggor och kylig vinter. Lovar hjälp med flyttlass. Skickar med honom en dator. Påminner om solglasögonen i lådan.

I bilen till tåget gör vi det vi alltid gör han och jag. Lyssnar på en låt. Pratar om den, bandet, konserten eller bra högtalarljud. När vi kör upp mot resecentrum passerar vi en blivande kollega. Han vevar ned rutan och kallar henne vid efternamn. Hon bär sin militärryggsäck. En likadan som han lyfter ur bagaget efter vi stannat. Han ger mig en hastig kram och ett ”jag älskar dig”.

När de går iväg hör jag honom säga: ”Ja, vi började tömma lägenheten idag…”. Hennes svar hörde jag aldrig. Tidigt i höstas stod de båda på perrongen med osäker blick. Ovetandes om vad som väntade. Men idag såg jag två unga människor, rakryggade och starka, gå mot sin framtid. Som anställda inom det svenska försvaret.