En kateterablation senare

Jag har ju vetat att något varit fel. Har inte velat tro att det varit något allvarligt. Säkert stress, för mycket kaffe eller lite oro. Men det går ju över. Och de första åren gick det över på någon timme. Det fladdrade till rusade ett tag och sen var det lugnt igen några veckor. Tills det fladdrade till och började rusa nästa gång. Tillståndet blev vardag. ”Jaha, nu kom det där igen.” Puls på 180 slag per minut. Min maxpuls vid intervallträning. Det kunde komma när jag böjde mig ned. Satt på en after work. Skrattade. Vid löpning. Eller om jag råkade halka till på en isig vinterväg.

De sista åren har hjärtklappningen kommit oftare och hållit i sig längre. När det i december inte hade lagt av på ett dygn sökte jag akut och sen gick processen snabbt. I fredags fick jag göra en kateterablation. En form av hjärtoperation där de går in i hjärtat med katetrar via en ven i ljumsken.

Operationsrummet var stort. Ett stort ljustak. Utrustning jag aldrig tidigare sett. De placerade mig på operationsbordet och kopplade upp mig. Läkaren kom in och hälsade. Hon hade ett headset på sig. Hon förklarade att hon hade fler kollegor med sig under operationen men att de satt i ett rum bakom en glasvägg. Hon slog sig ned till höger om mig. Ljustaket släcktes ned och sen påbörjade hon arbetet.

Känslan är svår att beskriva. Det gör inte ont, men det var stundtals obehagligt. En helt ny känsla. Att känna katetrarna föras upp genom kroppen och upp till hjärtat. Hur de stöter mot. Petar och undersöker. De provocerade fram min hjärtklappning och när de identifierat var felet fanns brände de bort det. Bröstkorgen blev varm men det gjorde inte ont.

Läkaren förklarade efteråt att felet troligen var medfött, att de bränt bort det de upptäckt och att jag nu bör slippa fler hjärtrusningar. Jag tackade för insatsen och blev inrullad på ett rum där de höll mig under uppsikt några timmar. Sen fick jag åka hem. Att på kvällen ligga hemma i soffan när jag samma dag blivit hjärtopererad är nästan overkligt. Vilken teknik. Vilken kompetens. För dem rutiningrepp. För mig livsavgörande.

Tack vare sjukvårdens snabba agerande (när jag väl sökte för besvären) så har jag fått ett nytt liv. Jag minns knappt hur det är att leva utan att oroa mig över hjärtklappningen, som alltid dyker upp vid fel tillfällen. Den där hjärtklappningen som gjort mig andfådd och svimfärdig. Som gjort mig irriterad och orolig. Den är ett minne blott. Förhoppningsvis. Och skulle besvären komma tillbaka så vet jag att det finns hjälp att få. Däruppe på universitetssjukhuset i Linköping jobbar ett gäng kardiologer och sköterskor som räddar människor varje dag. Så även mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s