Jag ska aldrig mer…

…vänta barn.

…föda barn.

…uppfostra barn från början igen.

Möjligen lägga mig i. När våra skaffar egna. Lägga mig i lagom mycket. Barnen har sina egna liv. Ett liv där jag bara kan hoppas på en frivillig närhet till oss som föräldrar.

Jag tänker ofta på hur jag själv upplevde kontakten med min mamma och pappa. Hur upplevde jag när de kommenterade mina långa partynätter? Lätt irritation. Vad kände jag när mamma konfronterade mig med misstankar om drogproblem? Baserat på att jag hade skaffat nya vänner. Ilska. Hur upplevde jag den timslånga monologen hon bjöd på när hon var pratglad? Tristess. Hur tog jag råd om mina pojkvänner? Med ointresse.

Men idag finns inte mamma kvar. Inte heller styvfar. Jag saknar monologen. De oönskade råden. Kommentarerna om hur jag borde och inte borde leva mitt liv. Mina 43 år till trots.

Så hur gör jag med mina egna ungar? Jag tänker på dem varje dag men ringer sällan. Sms:ar oftare. Resultatet? I perioder ringer de varje dag. Uppdaterar mig. Ber om vägledning. Håller monologer om pojkar, tatueringar, vänner, fester, studier, framtidsplaner… Och jag älskar det!

Jag ska aldrig mer vänta barn men jag ska alltid vara en så bra förälder jag kan till de vi har!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s