Hon är snart 17 år. Tragglar med skolan, relationer och visioner. Svävar på moln ena dagen för att nästa dag befinna sig på botten.
Igår slog det mig. Hon övningskörde och jag satt bredvid. Hon berättade om sina resedrömmar. Jobba med humanitära hjälpinsatser i utsatta länder. Eller på restaurang i Spanien. Hon vill se och uppleva världen. Jag sneglade på hennes ansiktsprofil och insikten trillade ned. Hon är inte längre min lill-unge. Hon är en ung kvinna och jag är snart en mamma utan hemmaboende barn.
Hon står på tröskeln till vuxenlivet och jag står på tröskeln till en ny era. Vad ska jag göra med all ny tid som ges? Jo, det kan jag tala om…
Lära mig spanska. Vandra. Läsa böcker och ännu fler böcker. Skriva en egen. Ta dykarcertifikat. Överraska andra. Åka transsibiriska järnvägen. Segla i Medelhavet. Börja måla. Lära mig mer matlagning. Sova i tält. Meditera.
Och såklart fortsätta vara en närvarande mamma.
